domingo, 30 de marzo de 2014

Uruguays president accepterar att ta emot fem Guantanamofångar



 
TEGUCIGALPA / 2014-03-29 / Uruguays president ´Pepe´ Mujica har accepterat att ta emot fem Guantanamofångar. Mujica, som satt 13 år i den uruguayanska militärdiktaturens fängelser, vet vad det innebär att bli torterad och isolerad från omvärlden.
På den militärbas i provinsen Guantanamo, som blev resultatet efter att USA hade deklarerat krig mot den då redan besegrade spanska kolonialmakten 1898, och som en nickedocksregering i Havanna överlämnade till de amerikanska ockupanterna i det så kallade Plattadmentavtalet 1903, finns det fortfarande 155 krigsfångar utan några som helst mänskliga eller juridiska rättigheter, säger till Flamman Emilio Marin, uruguayansk journalist
– Det är en framgång att Mujica tar emot de fem. Men när ska Obama uppfylla sitt löfte om att stänga koncentrationslägret?

”USA-imperialismens maktmissbruk”

Den uruguayanske presidenten är efter Raul Sendic den kanske mest kände gerillaledaren från den urbana Tupamarosgerillan som opererade mellan 1960-talet och till en början av 1970-talet. 1989 anslöt den sig till den breda fronten, Frente Amplio. De 13 åren i fängelsehålor och tortyrkammare markerade Mujica för resten av livet, politiskt och personligt. Utan tvekan är dessa bittra erfarenheter utmärkta referenser för Mujica när han tog beslutet den 20 mars att ge politisk asyl åt fem av de fångar i Guantanamo som har suttit tolv på en liten plats som USA stal från Kuba 1903.
– Vi har kritiserat och fortsätter att kritisera USA-imperialismen för maktmissbruk både här som där. Men inför uppgiften att avsluta en skam, inte bara för USA utan för mänskligheten, erbjuder Uruguay en hjälpande hand. Det är redan 18 länder som bidrar med liknande samarbete och det är 89 fångar utan anklagelser eller dom som har lämnat eller står i begrepp i att lämna Guantanamo, sa Mujica till den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina den 20 mars.
En vanlig tortyrmetod av politiska fångar under militärdiktaturens Uruguay (1973-1985).

Sett varken domare eller åklagare

I radiostationen Radio M24, där Mujica har programmet “Habla el presidente”, Presidenten har ordet, bredde han på med ytterligare uppgifter och svidande vidräkning för en av mänsklighetens värsta händelser, koncentrationslägret som fortfarande existerar mitt framför den internationella opinionens ögon utan att regeringschefer i den så kallade “I-världen” rycker på ögonbrynen.
– Det finns 120 personer som är fångar sedan 13 år. De har inte sett vare sig domare eller åklagare. USA:s president säger att han vill göra sig av med problemet men USA-senaten ställer 60 krav. Inför det faktumet har han bett en massa länder om de kan ge en fristad till några av dessa fångar. Och jag sa ja till honom (Obama), uppgav Mujica.
Emilio Marin menar att Obama borde uppfylla sitt vallöfte 2008 och stänga fånglägret. Men han pekar också två motsägelsefulla aspekter som dyker upp för Uruguays presiedent. Den första handlar om fångarnas mänskliga rättigheter som kräver en lösning liknande den Mujica själv fick när han frigavs efter i en amnesti 1985. Folket besegrade militärdiktaturen som hade ställt frågan i en folkomröstning om sin fortsatta existens eller ett överlämnande av makten till civila.
– Den andra aspekten är Obamas ansökan hos ett 20-tal av världens regeringar om de kan ta emot ett antal fångar som fängslats på olaglig grund. Det är inte den bästa lösningen, varken politiskt eller juridiskt. Men sett ur ett mänskligt perspektiv för dessa fångar så är den att föredra. De friges och anländer som politiska flyktingar och får möjligheten som sådana att ta dit sina familjer. Alternativt är att fortsätta i ett omänskligt ökänt fängelse, menar Marin.

Fyra syrier och en palestinier

arte
Högeroppositionen, via Partido Nacional och parlamentsledamoten Luis Lacalle Pou, har ifrågasatt Mujicas beslut. Den menar att presidenten sätter den nationella säkerheten på spel genom att ge skydd åt personer som anklagas för terrorism. Utrikesministern Luis Almagro talade inför parlamentet där han bland annat framförde samma information som USA hade gett Uruguays regering över innehållet i personakterna över de fem fångarna. De är fyra syrier och en palestinier och ingen av de fem har registrerats för terrorism. Utrikesministern appellerade till parlamentsledamöterna och påminde dem om Uruguays egen historia som tog emot många republikaner efter det spanska inbördeskriget men också den nära halva miljon uruguayaner som tvingades i exil efter militärkuppen i juni 1973.
Parlamentsledamöterna ifrågasatte om inte Mujica hade krävt något av Obama i gengäld för de fem fångarna. Några dagar senare svarade Mujica:

Släpp ”De Fem” kubanerna

– Vi har inga betänkligheter i att be USA-regeringen att göra allt som står i dess makt för att frige dessa 2-3 kubanska fångar som är fängslade sedan många år (15 år), för de utgör också en skam (för USA).
Vad Mujica talade om var de så kallade “Los Cinco”, de fem kubanska antiterroristerna som lyckades infiltrera den kubansk-amerikanska maffian i södra Florida som sedan 1959 konspirerar och utför terroristattentat mot Kuba eller kubanska representanter. I stället för att ge dem ett erkännande, greps och fängslades de fem, trots att det varken påträffades vapen, datorer med innehåll om spionage och dylikt. Två har frigetts men de övriga har livstidsstraff, en har två livstidstraff plus 15 år.

Donerar 90% av lönen

Den lille uruguayanske presidenten, som donerar 90 procent sin presidentlön till “humanitära ändamål”, kör själv sin gamla Volksvagnsbubbla från sin lilla lantgård till presidentpalatset varje morgon. Han är som ett litet politiskt dynamitpaket med ett stort inflytande på övriga latinamerikanska statschefer.
Inför det faktumet kunde John Kerry inte annat än att erkänna Mujica nyligen som “en stor regional statschef”. En annan sak är om USA tar hänsyn till Mujicas förslag om att frige de tre kubanerna i USA. För i Miami rasar USA-kubanerna. De säger att Mujica samordnar sin “plan” efter att ha sammanstrålat med Kubas president Raul Castro under Celacs konferens i Havanna i januari i år.
Dick Emanuelsson