REPORTAGE URUGUAY (1-2):

27 juni 1973: Militärkupp

Flammans Dick Emanuelsson har besökt Uruguay. Såren är fortfarande öppna, 40 år efter militärkuppen. Här kommer det första av två reportage.

 VIDEOREPORTAJES DE URUGUAY:

1. Uruguay och den outtrñttliga kampen mot straffriheten.

Intervju med  Marys Yic och Veronika Engler, döttrar till offer för militärdiktaturen. 

http://youtu.be/qvn_zqSi65Y

2. Den komplicerade uppgiften att bygga kommunism utan att första passera på den socialistiska etappen.

Intervju med Alvaro Jaume, motor i Kollektivet Chacra.

http://youtu.be/6rn3-YWo5EA

3. UNIDAD POPULAR, ett nytt vänsteralternativ föds i Uruguay.
Intervju med UP:s språkrör, Roberto Bervejillo.
http://youtu.be/AMxlHvRSL8E

4. Intervju med Gerardo Rey, politisk sekreterare i regeringspartiet Frente Amplio, Uruguay.

http://youtu.be/tPiiP4WLwyc

FLAMMAN / MONTEVIDEO / Klockan hade slagit 04.00 i gryningen den 22 oktober 1975 när en armépatrull bryskt bultade på dörren och frågade efter Nuble Yic, fackföreningsledare med partibok hos kommunistpartiet. Marys Yic var då tio år men minns det som igår:

– De satte en huva på huvudet på min far och handbojor med händerna på ryggen. Så fördes han bort och försvann, säger Marys med en trist uppsyn i ögonen.

Fem månader senare, på en armébas utanför huvudstaden Montevideo, avled Nuble Yic i sviterna av den systematiska tortyren.

DET SVARTVITA FOTOGRAFIET som Norrskensflamman publicerade kring 1975 skakade om oss alla, redaktionspersonal som läsare. Naken, med bakbundna händer och huva över huvudet och sittande med särade ben över ett två meter långt armeringsjärn, torterades den okände politiske fången i fängelset med namnet “LIBERTAD”!

Antalet politiska fångar i Uruguay var då det högsta i Latinamerika i förhållande till antalet invånare i landet. Kanske beroende på vänsterns och arbetarklassens styrka och organisation i det land som på 1960-talet karaktäriserades som “Latinamerikas Schweiz” men som vid militärkuppen genomgick en djup ekonomisk och politisk kris.

Tortyren mot fångarna i Uruguay var systematisk och nästan alla, såväl medlemmar eller sympatisörer från den underjordiska gerillan Tupamaros eller den legala vänstern med kommunister, socialister eller partilösa, drabbades av tortyren.

TIDPUNKTEN VAR OCKSÅ speciell. Vita Huset var skakad över den legala vänsterns framgångar i början av 1970-talet som i Chile fick till resultat att Salvador Allende vann presidentvalet 1970. I Uruguay hade den Breda Fronten, Frente Amplio, bildats. I Bolivia hade den nationalistiske vänstergeneralen Juan Torres erövrat makten medan det i Argentina jäste efter att Juan Peron efter 18 år i exil hade återvänt den 23 september 1973 till Argentina och mötts upp av tre miljoner argentinare. I Peru hade den vänstersinnade generalen Juan Velazquez störtat högerregeringen Fernando Belaunde 1968 och inlett en jordreform för de jordlösa.

President Nixons utrikespolitiske rådgivare Henry Kissinger, CIA och USA:s Södra Militärkommando inledde den första fasen av Operation Återgång vilket innebar militära statskupper och mord på folkledare i flera av de nämnda länderna med uppbackning av USA.

Den andra fasen var klartecken till militärjuntorna i Chile, Brasilien, Argentina, Paraguay och Bolivia att intensifiera jakten på den revolutionära vänstern och likvidera den fysiskt. Operation Condor, som planen döptes till, kostade enbart i Argentina 30.000 unga argentinares liv.

Ett hemlighetsstämplat CIA-dokument från den 23 juni 1976 förklarade upprinnelsen till Operation Condor: “I början av 1974 samlades underrättelseagenter från Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia i Buenos Aires för att förbereda samordnade aktioner mot subversiva mål”.

Berättelserna från överlevande i koncentrationslägret Emboscada i Paraguay eller tortyrkammarna i Buenos Aires eller den chilenska underrättelsetjänstens elektrifierade stålsängar där offren bokstavligen grillades, är fasansfulla. Och det kan vara värt att i dag notera, att den politiske arkitekten bakom denna utrotningsplan är den stat som tar sig den cyniska rätten att döma andra länder som “antidemokratiska” eller anklaga dem för “vänligt inställda till terrorismen” och inleda krig efter eget politiskt tycke.

MARYS YIC ÄR EN AV DE ANHÖRIGA till offren i Uruguay. Hennes far, Nuble Yic, arbetade i ett av de många fryshusen för kött i huvudstaden Montevideo där han valdes till lokal ledare i fackföreningen. Han tillhörde som många arbetare Uruguays Kommunistiska Parti. Tillsammans med fem andra arbetskamrater från fryshuset; Ruben Paleo, César Muñoz, Justo Páez, Walter Motta och Raul Denis, blev han ett offer för militären efter militärkuppen.

– Förföljelsen inleddes egentligen redan 1968 under president Jorge Pacheco Arecos styre och den slog mot arbetare, bönder och studenter. Det var ett förspel på vad som skulle komma den 27 juni 1973, berättar Marys.

Marys familj var politiskt medveten och hade erfarenhet i den politiska kampen. Men det kostade. En kusin mördades, flera andra fängslades och någon gick i exil, säger hon.

Militärregimens förevändning för att genomföra den militära statskuppen var att ha fria händer för att krossa MLN-gerillan (Tupamaros). Men den politiskt-väpnade organisationen var i stort sett neutraliserad sedan 1972 och dess främsta medlemmar satt redan i fängelse.

VI TRÄFFAS EN LÖRDAGSEFTERMIDDAG hemma hos Beto och Gunnel som bor utefter solkusten, cirka 20 km utanför huvudstaden Montevideo. Gunnel är en gammal svensk kompis från Järfälla som var aktiv i solidaritetsarbetet för Vietnam och Kuba. När militärkupperna i Chile, Uruguay och Argentina genomfördes 1973 respektive 1976, var det naturligt att hon även gav sitt strå till stacken för de tiotusentals politiska flyktingar som anlände till Sverige från de tre nämnda länderna.

Men det blev mer än så. En av dessa uruguayaner i exil var den som skulle bli far till hennes två grabbar. Och när möjligheten gavs, flyttade paret till Uruguay i början av 1990-talet. Sedan dess har hon inte återvänt till Sverige trots att förhållandet sprack för många år sedan. Hon träffade sedermera Beto och vid fyllda 57 säger hon att Uruguay har blivit hennes verkliga fosterland.

Medan höstvindarna går sig påminda om utanför huset suger hon i sig el Mate, det paraguayanska örtéet som dricks året runt och överallt på gator och torg i Uruguay och Argentina.

När jag besökte Uruguay för första gången 1980, hade landet förvandlats till det land i Latinamerika med flest gamlingar. “Siste man släcker ljuset när han lämnar flygplatsen”, skämtade uruguayanerna. Det rådde ett lugn men väggarna talade ett tydligt språk mot militärdiktaturen. Fem år senare skulle diktaturen också lämna över makten efter att överraskande ha förlorat en folkomröstning där folket med överväldigande majoritet sa nej till fortsatt militärstyre.

Och där sitter vi i uthuset med den typiska uruguayska och argentinska jättegrillen som Beto sköter som sitt eget barn.  Det smäller till när veden förvandlas till kol. Gallret med de jättelika köttbitarna svettas av köttsaften. På något sätt är det lite surrealistiskt eftersom temat för intervjun handlar om det Smutsiga Kriget som kostade folket hundratals mördade och försvunna och hundratusentals uruguayaner som gick i exil.

Militären intar gatorna

I gryningen den 27 juni 1973 var Montevideo militärt ockuperat av tanks, jeepar och militära vägspärrar. Gatorna låg öde. Radion sände regelbundet det omtalade “Dekretet” som innehöll fyra artiklar utfärdade av president Juan Maria Bordaberry. Förrädaren, som han kallas, hade ingått en allians med de väpnade styrkorna och upplöst rättsstaten och infört en civil-militär diktatur.

Dekretet stipulerade följande:

Art. 1. Representanthuset och senaten upplöses.

Art. 2. Ett Statsråd inrättas som består av ledamöter som väljs vid ett lämpligt tillfälle och ges uppgiften att utarbeta förarbetet till en ny författning.

Art. 3. Förbud mot spridande av muntliga, skriftliga eller TV-budskap av alla dess slag av information, kommentarer eller inspelat material som direkt, eller indirekt tillskriver den verkställande makten diktatoriska syften eller som kan störa freden och den allmänna ordningen när den nämner eller hänvisar till bestämmelserna i denna förordning.

Art. 4. De väpnade styrkorna och polisen har befogenhet att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett fortsatt tillhandahållande av grundläggande offentliga tjänster.

Samtidigt som kuppdekretet spreds och publicerades i medierna, inledde den välorganiserade arbetarklassen en generalstrejk som var total fram till den 4 juli, det vill säga i över en vecka. Men sedan ägde “återtåget” rum under flera dagar och en diktatur inleddes som varade fram till 1985.

Juan María Bordaberry

1975 HADE PRESIDENT Juan Maria Bordaberry föreslagit militären att införa ett nytt konstitutionellt system med politisk inspiration från Francofascismen. Detta skulle definitivt likvidera de politiska partierna och alla demokratiska fri- och rättigheter. Till och med militärjuntan ansåg förslaget alltför politiskt våghalsigt och den 12 juni avsattes Bordaberry som ersattes av Alberto Demicheli. Han hade fram till detta datum varit ordförande i Statsrådet som hade bildats efter militärkuppen i juni 1973.

Men repressionens upphörde inte, snarare tvärtom, nu uppbackad och med order från Kissinger&Nixon via Operation Condor.

DEN 20-22 OKTOBER 1975 inleddes en massiv kampanj för att fängsla kommunistpartiets medlemmar. Offensiven ägde rum både i Uruguay som i Argentina. Operation Condor startade.

– Militären anlände till vårt hem den 22 oktober kl. 04.00 i gryningen. Jag var då tio år. Min far hade en kort tid innan drabbats av en hjärtinfarkt och var hemma med läkarnas order att vila. Militären genomsökte hemmet, de stal allt de kunde komma över, till och med en bordsduk i vardagsrummet och våra anteckningsböcker från skolan. Det utgjorde en del av den psykologiska terrorn mot familjen. De satte en huva på huvudet på min far och handbojor med händerna på ryggen. Så fördes han bort, säger Marys med en trist uppsyn i ögonen.

Hennes mor frågade upprepade gånger militären vart de förde bort hennes man, och de svarade att han skulle förhöras men att de inte hade befogenheter att uppge vart de skulle föra honom.

Marys äldre syster gick under jorden eftersom alla kommunistpartiets medlemmar arresterades på order av juntan. Hennes man hade gripits under ett underjordiskt partimöte.

EFTER FYRA MÅNADER kontaktades de av personer som sa att Marys mor varje vecka kunde lämna en påse med kläder och mat i en stadsdel i Montevideo som heter El Prado. Där skulle hon också ta emot smutstvätten från hennes man.

– Jag minns att min mor tog fram alla smutskläder ur påsen och lade dem på köksgolvet. Där såg hon spåren av blod i kläderna eller maten som var rutten, inlindad i kläderna. Det var för att knäcka oss psykologiskt, hela familjen!

En bekant till dem tipsade Marys mor att skriva upp registreringsnumret på bilen som användes av gruppen som stod i kontakt med hennes man.

– Bilen tillhörde den 13:e Infanteribataljonen som också kallades för “El Infierno Grande”, det stora helvetet, ett av de värsta hemliga tortyrcentren som då existerade i Uruguay.

EFTER FEM MÅNADER informerades hennes mor om att hennes man befann sig på Infanteribataljonen 1 och 2 utanför huvudstaden Montevideo. Nuble Yic hade under fem månader torterats i hemlighet, flyttats till olika hemliga platser och därefter förts till ett arméregemente i väntan på en rättegång. I flera månader hade han inte sett solen eller dagsljus.

– Min far ställdes inför rätta, inte i en ordinär domstol utan i själva regementet och inför en militärdomstol. Rättegångsförhandlingarna var inte offentliga. Anklagelsepunkten: “Subversiv”. Min far tillhörde inte gerillan utan arbetade alltid i legalitet som fackföreningsledare och medlem i kommunistpartiet, berättar Marys.

Vid de få besöken som tilläts, 30 minuter att fördelas på Marys mor, hon själv och hennes syster, tvingades kvinnorna klä av sig och visiteras av en kvinnlig militär. Men väl inne i militärkasernen placerades fångarna på en sida av ett långt och brett bord, omringade av tungt beväpnade armésoldater som riktade sina gevär mot fångar och besökare.

– Jag hade tänkt säga en massa saker till min pappa när jag kom in, att jag älskade honom, men jag bara grät. Min mor sa; “gråt inte”! Men min far sa “gråt, min flicka”!

– Det var det sista jag såg och hörde av honom för nästa dag avled han av hjärtinfarkt, sviterna från fem månaders tortyr, hjärtat orkade inte mer. Han hade precis fyllt 47 år.

KROPPEN BAR SPÅR AV TORTYR och ben eller delar av kroppen hade brutits sönder under tortyren. Inte ens under den katolska likvakan lämnades de i fred av militären och under begravningskortegen dagen efter bevakades människorna av säkerhetsagenter.

De personliga, psykiska, ekonomiska och sociala konsekvenserna i alla militärkupper drabbar familjerna skoningslöst. I Marys fall togs en av hennes systrar in på mentalsjukhus, en annan gick i exil. Hennes mor begick flera självmordsförsök och Marys började arbeta vid 13 års ålder för att familjen inte skulle gå under av hunger.

CIA:s världsmästare i tortyr

 

Henry Engler, 66, var medlem av den innersta kretsen i Tupamarosgerillan och gick under alias “Octavio”. Han greps av en armépatrull den 17 augusti 1972 och satt fängslad fram till militärdiktaturens fall 1985 då han lämnade Uruguay och fick exil i Sverige efter en landsomfattande amnesti för de politiska fångarna.

Han tillhörde “Commando 15” och utpekades av militären, i egenskap av medlem av Tupamaros´ högsta ledning, som delansvarig i likvideringen av Dan Anthony Mitrione, CIA:s mest hatade och fruktade tortyrexpert som opererade i Uruguay.

Mitriones uppdragsgivare sträckte sig från FBI och CIA till USAID, den civila täckmanteln som Mitrione iklädde sig som CIA-agent i Uruguay. Han sågs som en typisk nordamerikan som arbetade med utvecklingsfrågor för USAID i Montevideo. I bostadskvarteret uppfattades han som en perfekt respekterad familjefar utan att han för den skulle beblandade sig alltför mycket med grannarna.

Men hans arbete var helt annat än fredligt.

A.J. LANGGUTH, NEW YORK TIMES´ dåvarande redaktionschef under kriget i Vietnam, uppgav att Mitrione skickades till Brasilien och Uruguay för att fortbilda hundratals poliser i sofistikerad tortyr i konsten att med elektrochocker få ur offren det mesta av information och samtidigt överleva tortyren. Langguth sa att Mitrione “införde ett system där tortyren blev en rutin i polishuset i Montevideo”.

Manuel Hevia Cosculluela var en kubansk underrättelseagent som lyckades infiltrera CIA där han fick många uppgifter, bland annat att operera tillsammans med Mitrione i Uruguay. Enligt Hevias bok “Passnummer 11333, åtta år i tjänst hos CIA”, var Mitriones tortyrmotto: “Den exakta smärtan på den exakta platsen med den exakta dosen för att åstadkomma den önskade effekten”.

I samma bok citerar Cosculluela Mitriones egna ord om hur han såg på tortyr som yrke:

“Detta är ett krig till döds. Dom där (den ´inre politiska fienden´, kommunister och vänster, Flammans ant.) är mina fiender. Detta är ett tufft jobb, någon måste göra det, det är nödvändigt. Och turen kom till mig och jag ska göra det perfekta jobbet. Om jag vore boxare, skulle jag försöka bli världsmästare. Men det är jag inte. Emellertid, i detta yrke, mitt yrke, är jag den bäste”!

MITRIONE INTRESSERADE SIG inte för de vanliga brottslingarna i sin fortbildning av Uruguays polisväsende. Det var i slutet av 1960-talet och Uruguay genomled en svår ekonomisk kris som förvärrades när regeringen Jorge Pacheco Areco skrev under ett åtstramningspaket med FMI 1968 som resulterade i 7000 strejker, demonstrationer och folklig mobilisering. Tupamarosgerillan, som hade bildats i början av 1960-talet, ökade sin aktivitet och aktioner. De blev Mitriones objekt.

Han skapade ett Operativt Kommando av speciellt utvalda poliser med målet att infiltrera de underjordiska Tupamaroscellerna som bestod av 3-5 medlemmar varav bara en hade kontakt med en medlem på mellannivå, och så vidare uppåt till rörelsens innersta krets.

CIA-agenten hade erfarenhet av tortyr på politiska aktivister från sina uppdrag i såväl Brasilien som vid USA:s invasion av Dominikanska Republiken 1965. Det var där han drog slutsatsen att tortyren ger snabbare resultat än en långsam process av infiltration av “den Inre Fienden”. Han hade byggt ett rum i sin källare som var hermetiskt slutet så att inga ljud skulle kunna tränga igenom väggarna. Där “tränade” hans elever tortyr på ett antal Tupamaros, gatubarn eller tiggare. På olika hemliga platser eller på polishuset satt 150 uruguayaner fängslade som förmodades tillhöra gerillan.

DEN 31 JULI 1970, fyra kvarter från sitt hem, korsades vägen av en bil och ut kom tre beväpnade män som neutraliserade chauffören och förde med sig Mitrione. Det var Tupamaros och inte Mitrione som hann först för att likvidera sin motståndare. Stadsgerillans krav var ett frigivande av de 150 politiska fångarna. Men president Nixon vägrade och regeringen i Uruguay igångsatte en förföljelse på all opposition utan tidigare jämförelse som medförde att Mitrione avrättades.

Bara några timmar efter att han påträffats i en stulen bil, placerades Mitrione i en kista insvept i USA:s flagga och flögs med amerikanskt militärflyg till Richmond i USA där han begravdes. En månad senare sjöng Frank Sinatra och komikern Jerry Lewis på en välgörenhetsgala för att samla in pengar till Mitriones nio barn som hade förlorat vad grannarna i Montevideo såg som den “perfekte pappan”. Resultatet blev 100.000 dollar.

Från gerillakamp och fängelser till Sverige

 

Veronika Engler är dotter till Henry Engler. Efter frigivandet 1986 reste familjen till Sverige. Där levde Veronika i 22 år innan hon återvände till Uruguay för några år sedan.

Veronika Engler

– Tiden i fängelset för min far var svår. Han förflyttades ständigt och efter en tid förklarades han som diktaturens “gisslan”, en av nio från MLN, alla män. På senare tid har det framkommit att det också existerade elva kvinnliga “gisslan”. Bland de nio männen återfinns bland annat dagens president i Uruguay, José ´Pepe´ Mújica, min livskamrat Jorge Zabalza, Raul Sendic med flera kamrater, säger Veronika.

Henry Engler avslutade sina medicinstudier när han anlände till Sverige och arbetade och forskade på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han blev en ledande forskare inom området neurovetenskap och har belönats för sin forskning om “imagenología” som är en uppsättning tekniker och procedurer som möjliggör avbildning av människokroppen för kliniska eller vetenskapliga ändamål (i synnerhet positronemissionstomografi, PET, Alzheimers sjukdom). Engler är författare till många vetenskapliga artiklar publicerade i internationella tidskrifter som Science och Discovery. Han är specialist på nukleärmedicin och var under många år den medicinska direktören för Imanet Uppsala PET Center och fungerar som en konsultläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hans tid i fängelset har dokumenterats i både böcker, medier och filmen “El Circulo”, Cirkeln. De nio gisslan var kanske de mest utsatta av de politiska fångarna i egenskap av gerillamedlemmar.

– Min far anlände till Sverige i ett rätt eländigt tillstånd, fysiskt som psykiskt men var envis att inte låta sig behandlas, typiskt för läkare, säger Veronika och småskrattar. Här i Uruguay har han öppnat ett center för “imagenología” och lever sex månader i Sverige och sex månader i Uruguay.

  

El conocido poeta y cantor Daniel Viglietti en conversación con Henry Engler.

TROTS ATT FLERA av de högsta militära och civila bödlarna under militärdiktaturen har dömts till långa fängelsestraff, upphävde 4 av de fem ledamöterna i Uruguays Högsta Domstol, parlamentets beslut från 2011. Detta slog fast att brotten under militärdiktaturen var politiska och systematiska och utgjorde en statlig terrorism som var brott mot mänskligheten. Men HD upphävde parlamentets beslut och karaktäriserade brotten som vanliga brottsmål. Det betyder att brotten under diktaturens tid sedan den 31 oktober 2011 betraktas som preskriberade. Flera militärer eller poliser som står inför rätta och som inte har fått sina straff, kan nu släppas fria, enligt HD.

Veronika och Marys menar att regeringen och president Jose Mujica har spelat dubbelt.

– Folk i gemen har svårt för att fatta att en president som satt fängslad och utgjorde en gisslan i händerna på diktaturen, nu för en politik där det inte går att döma militärerna eller kräva en undersökning om brotten som i Argentina eller Chile.

Den före detta domaren Federico Alvarez Petraglia, är också bekymrad över HD:s beslut:

– Alla brott som begicks och vars ansvariga inte ställdes inför rätta innan den 31 oktober 2011, kan inte ställas inför rätta i framtiden. Det är i verkligheten ett stort steg bakåt, som inte bara obstruerar sökandet efter sanning och rättvisa utan också konsoliderar straffriheten med en liten juridisk tyngd, sa den förre domaren.

Enligt advokaten Hebe Martinez Burlé, som har drivit flera fall, är det enda alternativet att gå till internationella organ som till exempel Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter. Hon ironiserar över “tillfälligheten att HD först hade förflyttat den kvinnliga domaren Mariana Mota ledde 50 rättsprocesser mot militärdiktaturens representanter och en vecka senare upphävde Uruguays Högsta Domstol parlamentets beslut.

Den ende av de fem ledamöterna i Högsta Domstolen, Ricardo Pérez Manrique, var den ende av de fem som inte hade inlett sin juridiska yrkeskarriär under tiden för militärdiktaturen.

Navi Pillay är FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter och uttryckte sin oro över HD:s beslut den 22 februari i år:

– Jag är synnerligen oroad att dessa fakta kan föra straffrihetens skugga tillbaka in ett land som hade börjat försonas med sanning och rättvisa i full överensstämmelse med sina skyldigheter enligt internationell rätt.

*  *  *

REPORTAGE URUGUAY (II)

Arbetarledda företag på export

 

I det andra reportaget från Uruguay har Flammans Dick Emanuelsson träffat en representant för regeringspartiet och bönder

Hamnprolog och churrasco

FLAMMAN / MONTEVIDEO / Solstrålarna glittrar mot vattendropparna som rinner av apelsinerna i ett av gathörnen i centrala Montevideo. Det har blivit höst och det påminner om en svensk höst med gulnande blad och löv som falnar ned mot gatan.

Jag gillar Uruguays huvudstad för staden bevarar fortfarande sin karaktär som stad med människor och bostäder i centrum. Just de färgrika frukt- och grönsaksstånden som affärshandlarna staplar upp på trottoaren utanför kvartersbutiken, visar att ännu har inte de enorma komplexen av opersonliga inkapslade ministäder med affärer, biografer och restauranger tagit över. Det finns också här och där en boliche, kvarterets bar, där man kan gå in och ta en bira, glas vin eller kaffe och med grannarna i området kommentera den senaste fotbollsmatchen mot Argentina eller Brasilien.

Montevideo är också den naturliga djuphamnen, belägen i kanten av den mäktiga och mytomspunna Rio de la Plataviken som Evert Taube förälskade sig i. Här led de tyska nazisterna ett förödande nederlag i december 1939. Det var förspel till andra världskriget och deras slagskepp Amiral Graf Spee sprängdes av sin egen kapten efter att ha inringats och skadats svårt av tre brittiska krigsfartyg i viken. Dessförinnan hade Graf Spee sänkt nio handelsfartyg.

Även om hamnbilden har förändrats drastiskt de senaste decennierna, med färjelinje direkt till Buenos Aires över Rio de la Plata, så känns staden ändå autentisk.

NAMNEN MONTEVIDEO, BUENOS AIRES eller Rio del Janeiro klingade då exotiskt. Städerna bjöd in till verkliga äventyr och vackra kvinnor för två drömmande15-åringar som Ronny och jag. Tanken på att gå till sjöss på den tiden passerade hjärnan hos varje grabb på västkusten. Ibland tog min farsa med mig på en söndagspromenad i Göteborgs hamn där båtarna från hela världen ofta låg tre i bredd. Men skillnaden mellan Ronny och mig var att Ronny klarade grov sjögång. För mig räckte det att ta Sessan eller Stena Line till Fredrikshavn en oktoberlördag då höststormarna piskade vågorna mot stäven på båten. Med magen i halshöjd insåg jag att sjömansyrket inte var något för mig. Det närmaste jag kom sjömansyrket var 17 år som fartygsbyggare på Eriksberg, Uddevallavarvet och Finnboda Varf.

När Ronny kom tillbaka från sin första resa med Johnssonlinjens MS Los Angeles växte ivern att känna just dessa hamnar, länder och folk. För där, i hamnen i Rio, Buenos Aires och Montevideo hade han invigts i både det ena och det andra av sina sjömanskamrater och feminina lokala värdar. Men innan dess hade han ”döpts” när fartyget passerade Ekvatorn. Den svartvita bilden han visade av sig själv efter dopet var min enda tröst. Men den andra bilden och berättelserna om hur han i tre veckor levde med en fattig men otroligt vacker brasilianska i en av Rios Favelor, hur han sov med henne med bara strumpor som var fyllda av Cruseidos, för det rådet hade kompisarna honom innan han rumlade hem första kvällen från hamnkrogen i Rio med den vackra 25-åriga ”sambitan” (halvfärgad), gjorde att avunden kokade inom mig. ”Fan!, en dag ska jag också dit! svor jag, även om det ska ske via landvägen”.

Idag saknar de gamla sjömännens berättelser relevans när man kommer till hamnar i Buenos Aires eller Montevideo, på samma sätt som Göteborgs hamn är förändrad. Tiden och samhällsutvecklingen står aldrig still. Men att drömma sig tillbaka till den tiden då hamnarna sjöd av liv och rörelse är aldrig fel.

FÖRSTA GÅNGEN JAG KOM till Montevideo var 1980. Vi hade rest med tåg hela natten från Cordoba i norra Argentina till Buenos Aires. Parasiterna i magen påminde mig om sjösjukan mellan Göteborg och Fredrikshavn. Hettan och 20-miljonerstaden tog emot och vi beslöt att ta färjan direkt till Montevideo, huvudstad i Uruguay med 1,5 miljoner invånare. Jag föll direkt för den charmerande ”småstaden”. Och trots att magen var i uppror med amöbor och alla slags bakterier, gick det inte att motstå churrascon, Uruguays specialitet, köttbiten som var 4,5 cm tjock, en rysk sallad (potatissallad) och en liter iskall öl på flaska. Njutningen varade i cirka 50 minuter. Sedan var det dags att kuta som bara den till det lilla pensionatet i närheten av Montevideos ”Rambla”, Avenida 18 de Julio och tillbringa natten på muggen.

Då rådde det militärdiktatur och väggarna talade sitt tydliga språk och visade att fascismen mötte motstånd. Fem år senare föll den och tjugo år senare intog vänstern presidentpalatset. Nu är regeringen, som leds av den förre gerillaledaren Jose ´Pepe´ Mujica, inne på sin andra mandatperiod. Med all sannolikhet kommer den ”progressiva” regeringen, som den kallar sig, förmodligen att få förnyat förtroende för en tredje period när valen hålls nästa år.

Vänstern till
regeringsmakten

GERARDO REYES ÄR POLITISK SEKRETERARE i regeringspartiet Frente Amplio, (den Breda Fronten). Innan dess var han ordförande för ett av landets fackförbund bland de offentlighetsanställda. Fronten bildades den 5 februari 1971 och har en komplicerad organisatorisk struktur med deltagande av både politiska partier&rörelser och rena lokala basorganisationer.

Den uruguayanska landsorganisationen PIT-CNT är också unik i Latinamerika så till vida att den är den enda i landet med en hög organisationsgrad som diktaturen inte kunde slå sönder. CNT bildades 1968 när en rad fackliga organisationer slöt sig samman i en enda LO. Men CNT förbjöds av militärdiktaturen, många ledare mördades eller försvann men landsorganisationen kom tillbaka och återuppstod 1981 i form av PIT-CNT.

Den 26 mars 1971 höll frontens legendariske ledare general Lieber Seregni det historiska talet i Montevideo. Två politiska huvudkrav ställdes i förgrunden; Jordreform, för att rycka makten från land- och jordägare och nationalisering av bankerna.

Men planerna på en statskupp hade redan inletts och verkställdes den 27 juni 1973. Militärdiktaturen föll 1985.

NÄR FLAMMAN TRÄFFAR Gerardo Reyes pågår förberedelserna för fullt för att fira frontens 42-årsdag men också 200-jubiléet av Nationalhjälten José Artigas. Från militärdiktaturens fall fram till 2005 var Frente Amplio i opposition. Fronten vann huvudstaden i alla val men högern kontrollerade resten av landet och framför allt landsbygden med halvfeodala förhållanden.

Men Uruguay undgick inte den uppvaknandeprocess i Latinamerika som inleddes i slutet av 1990-talet med valet av Hugo Chavez som president i Venezuela. 2005 vann läkaren Tabare Vazquez presidentposten för Frente Amplio. Men högern kontrollerade senaten och underkammaren, ett förhållande som förändrades i valet 2010 då den forne ledaren för Tupamarosgerillan intog presidentpalatset och Frente Amplio fick majoritet i bägge kamrarna.

Vad är då saldot av två mandatperioder av vänsterstyre i Uruguay? frågar jag Gerardo Reyes. Hur mycket har fronten lyckats uppfylla av det historiska programmet som general Seregni Lieber presenterade för det jättelika massmötet 1971?

– Vårt historiska program aktualiseras ständigt men på basis av de aktuella och konkreta omständigheterna. Frente Amplio tog över i april 2005 och ärvde oerhörda ekonomiska problem, men också människornas själva sinnestillstånd. Ibland reflekterar vi inte över det när vi bara analyserar kalla siffror och statistik. Ty fattigdom och misär hade aldrig varit så hjärtskärande som då vi tog över. Landet var över öronen skuldsatt, BNP:n var rekordlåg och allt detta framkallade brist på framtidstro.

REYES SÄGER ATT de ställde sig frågan; “Är krisen möjlig att övervinna i Uruguay? ett litet land inklämt mellan jättarna Brasilien och Argentina”. Men vänstern, med sitt alternativa regeringsprogram, uppfattades av folket som trovärdigt och har i dag regerat i åtta år.

– Latinamerikas ekonomier har vuxit starkt medan Europas och USA:s har stagnerat eller gått starkt tillbaka. Ekonomin i vårt land har ökat år från år och över genomsnittet för resten av Latinamerika. Det är sant att ekonomin i Uruguay ökade starkt under vissa perioder. Men den ökade aldrig under så lång tid som den nuvarande tillväxten. Dessutom, och det är skillnaden mellan då och nu, då var det en ekonomisk tillväxt som förstärkte de redan starka grupperna och som förstärkte ojämlikheten. Vänsterregeringen har inte bara ökat både tillväxt och tiden för denna utan har också minskat fattigdomen betydligt. Om du jämför inkomsterna för de tio procent rikaste med de tio procenten av befolkningen med lägsta inkomster så var förhållandet 1-19 när Frente Amplio tog över 2005. Vi har pressat denna ojämlikhet till 13. Det är långt från de europeiska siffrorna men vi anser att det är ett stort steg framåt jämfört med situationen på den mest ojämlika kontinenten i världen. Men vi är långt ifrån tillfredsställda utan verkar för att växa mer för att minska klyftorna. Vi behöver fler investeringar för att skapa fler arbetstillfällen. Men samtidigt måste vi ha en socialpolitik som riktar sig mot de mest utsatta grupperna.

LÖNERNA HAR FÖR Gerardo Reyes´ tidigare arbetskamrater under vänsterregeringens åtta år i genomsnitt ökat med 48 procent. I dag ligger minimilönerna på 7920 pesos, eller 405 dollar i månaden. Det är, för att uttrycka saken krasst, en miserabel lön men under Mujicas mandatperiod har minimilönerna ökat med 55 %. Trots det kostar min lunch 50-80 kronor ute på stan. Levnadsomkostnaderna är höga och missnöjet inom facket är stort. En månad efter intervjun med Reyes genomfördes i juni en av flera strejker av offentlighetsanställda och lärare mot den ekonomiska politiken.

– Löneökningarna ligger över inflationen vilket ger hushållen mer köpkraft. Det handlar om att återvinna reallönen som under de nyliberala regeringarna förlorade mycket i köpkraft.

– Den andra framgången är ökningen av antalet sysselsatta. Uruguay har 3,4 miljoner invånare och vi har 1.650.000 personer i sysselsättning och regeringen har ökat antalet tillsvidareanställda betydligt. Dessa två faktorer inverkar stort, det vill säga, personen som har ett fast arbete har ökat sin inkomst och familjemedlemmen utan arbete har i dag ett arbete att gå till. Framgången har framför allt märkts hos dem längst ner på samhällsstegen.

NÄR FRENTE AMPLIO tog över regeringen 2005 var Uruguay var lika skuldsatt som Haiti i relativa termer. Det gick fyra kor per invånare men fattiga människor stod i kö för ett mål mat, och det var helt oacceptabelt, understryker Reyes. I skuldförhandlingarna med Internationella Valutafonden var det en fråga som vänsterregeringen vägrade att förhandla om och det var regeringens Beredskapsplan för de fattigaste, de som inte hade ett mål mat om dagen. Beredskapsplanen hade stor framgång och lyckades förbättra situationen för ett stort antal fattiga.

Det handlar inte bara om att förstärka folkets köpkraft och skapa sysselsättning. Det var först när den progressiva regeringen kom till makten som rätten till kollektivavtalsförhandlingar slog igenom. I ett agrarindustriellt- och boskapsägande land som Uruguay hade drängarna på landsbygden inget avtalsråd. Samma förhållande rådde för tusentals hembiträden. Men med vänsterregeringen förändrades situationen.

– Enligt en undersökning är anslutningen till facket den största i världen. Den viktigaste orsaken ska sökas i den fackliga organisatoriska enheten i en landsorganisation och vänsterregeringens försvar av rättigheterna och lagarna på arbetsmarknaden.

KRING 2005 STARTADE det svensk-finska företaget Stora-Enso och finska Botnia produktion av cellulosa, jätteanläggningar som blev hårt kritiserade av miljörörelsen men framför allt på den argentinska sidan av floden Rio Uruguay.

– Plantering av skog har mer än tredubblat arealerna tack vare projekten, samtidigt som vi har lyckats att behålla storleken på boskapsarealen. I början fanns det en oro för miljön. Men enligt de internationella standarderna och normerna har flertalet av inspektioner och kontroller gett godkänt resultat. Projekten har konsoliderats vilket inte betyder att vi skulle släppa på miljörestriktionerna. Tvärtom måste vi vara mer krävande. Just nu diskuterar parlamentet en ny lag om gruvbrytning av järnmalm. För ett litet land som Uruguay är det en ännu större utmaning än cellulosaproduktionen. Det är en het potatis.

OCH VISST ÄR DET en het potatis. Tiotusen uruguayaner, bland dem 100 ryttare, demonstrerade i huvudstaden en månad efter intervjun med regeringspartiets representant, Gerardo Reyes. Demonstrationen organiserades av 30 folkrörelser i stad och från landet mot förslaget att starta fem järnmalmsgruvor i dagbrott, kallat ”Aratiríprojektet”.

– Megaprojekt inom gruvsektorn är inkompatibla i ett land med slätter och fertila marker som vi har i Uruguay, sa bondeledaren Julio Gómez, en av demonstrationens samordnare, till en spanska nyhetsbyrån Terra.

Aratiríprojektet har som målsättning att utvinna 18 miljoner ton järnmalm i dagbrott per år. Det sträcker sig över 4300 hektar. Det omfattar även byggandet av en pipeline på 200 kilometer som ska uppföras för att transportera malmen genom länen Florida, Durazno, Thirty-Three och Rocha. Vid slutändan på Atlantkusten ska en hamn byggas för export av malmen.

Gómez underströk också att “Uruguay har inga traditioner inom gruvindustrin och utvinning av malm i dagbrott har förkastats i en rad länder på grund av stora utsläpp av föroreningar”.

”Den Nya Människan” i
en kapitalistisk galenskap
av kemikalier

En som däremot vägrar att arbeta med gifter och som värnar om miljön är Alvaro Jaume, en snart 60-årig bonde. Han startade 1988 ett jordbrukskollektiv som döptes till Chacra-Gruppen. Det bestod av fyra hektar några mil från Montevideo i länet Canelones. Tanken var att starta ett kommunistiskt kollektiv i miniformat med helt andra mänskliga- och produktiva relationer än de gängse i den klassiska kapitalistiska staten.

Vi går runt på gården och de otroligt vackra ägorna. Solen går ned i horisonten och färgas så här på höstkanten röd som ett klot. Kollektivet har flera biodynamiska odlingar men främst tomater. Stora plasttunnor är fyllda med flytande tomat som säljs vidare som garanterat fria från olika slags kemiska tillsatser.

Under senare år skapade Chacra-Gruppen ytterligare ett kollektiv som heter ”Saucekollektivet i kamp för jorden”. Detta kollektiv har varit drivande i den Nationella Permanenta Föreningen i Försvaret av Jorden och Naturresurserna, som bland annat deltog i den stora demonstrationen i maj mot gruvbrytningen.

– Uruguay har drygt 16 miljoner hektar produktiv mark. Det mest oförskämda är att 6500 utländska företag förfogar över nästan tio miljoner av denna mark, säger Jaume och suger i sig sitt matte, det beska örtteet som förtärs överallt.

HAN DELTOG I DEN underjordiska antifascistiska kampen mot militärdiktaturen men greps som 25-åring 1978 och dömdes till två års fängelse. Efter att ha avtjänat straffet vägrade militären att släppa honom. Amnesty International krävde då hans frigivande och den holländska regeringen gick in och erbjöd honom en fristad, vilket regimen tvingades acceptera. Fängelseportarna på ”Frihetsfängelset” Libertad öppnades och han fördes direkt till flygplatsen och planet som gick till Holland. Där blev han industriarbetare under sex år.

Men tiden i fängelset gav honom möjlighet att fundera över den politiska kampens mål för vänstern.

– Jag ville fördjupa min gamla utopiska dröm om ett kommunistiskt samhällssystem utan sociala klasser och exploatörer. Målet var ett solidariskt samhälle med en solidarisk ekonomi, allt som inspirerade en dröm hos en generation som min från 1968. I fängelset ställde vi oss frågan varför vi hade misslyckats, vilka var våra brister och begränsningar som orsakade vårt nederlag och hur lämnar jag fängelset stärkt i stället för besegrad för att fortsätta kampen för våra ideal?

HAN SÄGER ATT DEN vänster som frodades i huvudstaden saknade verklighetsförankring på landsbygden. De jordlösa bönderna som slavade för gods- och boskapsägarna levde under förhållanden som vänstern, när den försökte närma sig denna massa av uruguayaner, inte förstod. Men Alvaro var född på landet och såg med kritiska ögon på den vänster som han anser var isolerad i sin egen småborgerliga värld.

– Min far hade 900 ”cuadras”, drygt 800 hektar. För en europé låter det som en storgodsägare. Men min far var bara en småproducent. Här förfogar de verkliga landägarna över 30.000-40.000 hektar. Frente Amplio kallades Jordens Parti och hade på sitt program en jordreform med teknisk assistens. Vad det saknade var en kultur för arbetet på landsbygden. En folkets regering måste ge teknisk och finansiell hjälp men framför allt verka för en kultur med respekt för det hårda arbetet på landet. Samhället måste omvärdera betydelsen vad det innebär att arbeta rent fysiskt med händerna. Där konfronteras du med den småborgerliga vänstern i Latinamerika. Det är oerhört sällsynt att du stöter på en gerillaledare som Manuel Marulanda (FARC:s grundare) med genuina rötter hos den colombianska bondeklassen.

TIDEN I HOLLAND gjorde att han reflekterade över livet, över förhållandet mellan människan, naturen och djuren.

– Bönderna i Holland spred pesticider av alla dess slag. Kärleken mellan bonden, djuren och jorden, även om den var och är i liten skala, försvann i en kapitalistisk galenskap av kemikalier. Monsanto invaderar allt. Därför ville jag återvända till Uruguay och skapa min egen ”chacra”, lantegendom.

Till en början var de sex personer. En annan grupp, ”Grupo Consumo”, startades och hade uppgiften att distribuera produkterna till det stora antalet kooperativ som fanns i Uruguay. Successivt växte verksamheten och kollektivet införde vad de kallade för ”Befriade Ekonomiska Zoner”, inte att förväxla med ”militärt befriat”, säger Jaume och skrattar.

– Nyliberalismen som slog igenom på 90-talet förde med sig konsumtionssamhället med sina plastkort. . . . apparater. . . digitalisering, förlusten av de mänskliga humana relationerna. Därför ser du ingen TV i det här huset, säger Jaume och gör en svepande rörelse med armen i det mysiga komfortabla huset ute på den uruguayanska landsbygden. I Holland kunde du från utsidan på husen se påslagna TV-apparater i varje lägenhet. Besökte du en holländare så hade han TV:n påslagen. Han åt middag med TV:n påslagen och det första jag gjorde var att be honom eller henne att stänga av apparaten. Nu är det mobiler och datorer. I Holland köpte vi ingen TV och min fru och jag kom överens om att skapa sådana förhållanden att barnen, som var fem och sex år, skulle känna sig tillfreds i alla fall.

SÖNERNA MARIO OCH DIEGO var professionella fotbollsspelare i de två främsta klubbarna i Uruguay, Nacional y Peñanol. Diego värvades senare till Europa.

– Det är det ingen som tror att en person som har tjänat miljoner dollar som professionell fotbollsspelare i Europa kommer tillbaka för att påta i jorden i jordbrukskooperativet. Men om du vill revolutionera världen måste du revolutionera dig själv först.

Hur gick det då för ”La Chacra”, undrar jag.

– Allt som vi gjorde på de fyra hektaren, tomatodlingarna och produktionen av tomatsås, tomatpasta med mera, har vi gjort med våra egna händer. Men det viktiga är att vi har producerat utan att ha exploaterat och sugit ur mervärde av en enda människa under de 23 åren kooperativet har existerat. I dag är vi bara tre personer kvar i kooperativet. För verkligheten är tuff i en tuff omvärld. Av mina sju granngårdar är det bara en som fortfarande kämpar på. Inte alla i familjen klarar pressen och jag förlorade min fru efter 32 års äktenskap för hon klarade inte umbärandena som vi var tvungna att leva under. Men vi har en utomordentlig kontakt. Men kooperativet misslyckades.

HANS SLUTSATS AV misslyckandet är att kontakten med omvärlden, den verklighet som samhället och medborgarna befinner sig i, den politiska kamp som den sociala rörelsen för på alla nivåer, också måste delas aktivt av kooperativet och dess medlemmar. Om du isolerar dig så är projektet dömt att misslyckas.

– Vi anslöt oss därför till den Nationella Permanenta Föreningen i Försvaret av Jorden och Naturresurserna för att skapa en förbindelse mellan stad, land och kust. Och vi ser det, mitt i den komplicerade situationen, som en seger.

Men han ser mycket pessimistiskt på framtiden för, som han säger, de multinationella bolagen, som i Uruguay heter Stora-Enso och Botnia (nu UPM), är på väg att förstöra planeten. Och han citerar landets nuvarande president, ´Pepe´ Mujica som 2004, när pappersmassaprojekten debatterades i landet, ställde frågan: ”vad är det för slags liv och livsform vi vill uppnå”? Men Mujica svängde sedan 180 grader.

Han anser att Mujica har svikit och pekar på hur argentinska magnater inom sojaindustrin nu odlar transgenisk soja skattefritt på tusentals hektar uruguayanskt territorium där jorden besprutas med glisofat, en pesticid som används för att bespruta och ”bränna” kokabladsbuskar i Colombia. Motivet är den moderata skatt som Argentinas president Christina Kirchner införde på exportprodukter. Och soja är en exportprodukt. I stället för att betala skatt och på så sätt bidra till att upprätthålla sjukvård och utbildning, lämnar dessa landsbygdens storkapitalister sitt eget land för att utnyttja skattefria investeringar eller zoner i Uruguay.

Export av arbetarstyre
till Caracas´ tunnelbana 

REGERINGEN HAR FÖRT EN UTRIKESPOLITISK kurs med förbindelser såväl mot USA som mot regeringar som den kubanska och venezuelanska. Från vänster har Tabare Vazquez (2005-2010) och Pepe Mujica kritiserats hårt för deltagande i militära övningar med USA-flottan men däremot inte anslutit sig till ALBA. Däremot har Venezuelas anslutning till handelsorganisationen Mercosur stärkt integrationen av Latinamerika mot ”Grannen i Norr”.

Gerardo Reyes:

– Valen av progressiva regeringar i regionen (Sydamerika) har gett den regionala integreringen en annan syn mer än själva innehållet i handelsavtalen. Ta Unasur (Unionen av Sydamerikanska Nationer) som exempel. Mujica ställde frågan ”hur lång tid tog det inte innan suveräna stater i Syd förenades utan USA:s överhöghet”? Unasur består av brett spektrum av stater men det viktiga är att vi fattar besluten utan att fråga någon ”överbeskyddare”.

Om Reyes och regeringen är försiktiga i sina offentliga uttalanden, råder det ingen som helst tvekan om var sympatierna från facken och arbetarna finns för Venezuela. En månad efter Flammans reportage, anlände Venezuelas nye president Nicolas Maduro till Uruguay. Han besökte flera företag som tagits över av de anställda vid tidpunkten för den ekonomiska krisen för tio år sedan och som via venezuelanska order har konsoliderats.

URUTRANSFOR är ett av dessa företag. De 90 anställda tillverkar högkvalificerade el-transformatorer, komponenter till energialternativ som sol, vind och biomassa. Av de 90 är hälften kooperativmedlemmar men 100 procent av aktierna ägs av de anställda.

Företaget var bankrutt vid krisen 1999 och ockuperades av de anställda för att rädda jobben. De tog helt enkelt över driften av företaget. Att det blev ett aktiebolag och inte kooperativ berodde på att den då nyliberala regeringen krävde privat deltagande i kooperativet.

Det dröjde till den 7 januari 2002 innan företaget kunde lanseras igen. Det har därefter haft stora framgångar i både produktion och export och illustrerar att ´arbetare är nödvändiga men inte kapitalister´, som de själva säger.

NÄR NICOLAS MADURO anlände den 7 maj i sällskap med Jose ´Pepe´ Mujica var det med ytterligare ett kontrakt på fickan för det arbetarledda företaget.

Urutransfor S.A ska ge Caracas´ statliga tunnelbaneföretag rådgivning och tjänster i montering och produktion av transformatorer. Urutransfor kommer Att förse Metro Caracas, som under Chavez´ 13 år vid makten har utökat antalet tunnelbanelinjer från 2-5, med reservdelar.

Men kontraktet innehåller en unik detalj och den handlar om att Urutransfor också ska ge fortbildning i ”arbetarstyre” till de tusentals anställda i det jättelika Metro Caracas. För Nicolas Maduro, som var busschaffis och ordförande för Buss- och Tunnelbanefacket i Caracas, handlar det om att intensifiera sina löften om att det är arbetarklassen som ska styra Venezuela.

I ett annat möte hos PIT-CNT med 300 fackliga ledare från 80 fackföreningar, talade Fernando Pereira, ledare inom Uruguays LO:

– Facket stöder den Bolivarianska regeringen för den står på samma sida som de mest utsatta, de mest fattiga. Venezuelas regering gav sitt stöd till de arbetarstyrda företagen i Uruguay och visade att en annan ekonomi är möjlig.

Det är detta ömsesidiga utbyte av tjänster och kunskap som får ”Grannen i Norr” att se rött och konspirera. Men det handlar om två suveräna stater.

Den 26 oktober 2014 kan Frente Amplio vinna en tredje mandatperiod, om dagens prognoser slår rätt. Men mycket kan hända under ett drygt år som återstår.

Dick Emanuelsson

FAKTA:

• Antal invånare: 3,4 miljoner
• Minimilön: 7920 pesos eller 405 dollar/mån.
• 1.650.000 personer av den yrkesaktiva befolkningen har arbete.
• Arbetslösheten uppgår till rekordlåga 6%.
• En LO, PIT-CNT, med 350.000 medlemmar.
• Det finns 16 miljoner kreatur, d.v.s. fyra kor/invånare.

D.E